Att älska livet eller att älska med livet-det är frågan?

Är livet ett gör-det-själv projekt eller ett acceptera livet som det är och serveras framför dina ögon?

Så ofta har jag formulerat mål och styrt kosan hit och dit strävat efter de högsta topparna inom olika områden. Ofta har jag nått fram och stått där uppe och tänkt. Var det bara det här? Nästan alltid har jag insett att vägen varit mer spännande än målet i sig. Trots det har jag gjort mer av nästan samma och ändå trott att jag skulle få nya resultat, bara jag spänt bågen lite mer…

Andra stunder har jag suttit som skräddare i meditationsställning och försökt pressa fram ett lugn, ett lugn som inte direkt har velat infinna sig? Försökt pressa fram svaren inom mig på olika frågor som just då stört och irriterat mig. Alltid med samma utgång. Tomhet. Förvirring. Förirring. Svaren vill istället gärna komma när jag minst anar, när jag är helt upptagen med andra saker och bara låter mig förföras av stundens aktiviteter. Det händer att jag då ropar för mig själv: -Men jag har inte tid att ta emot dig nu, kära tanke, kära idé. 

Det betyder inte att jag inte behöver stillhet, jag behöver mycket mer stillhet. Mer harmoni, mer stunder av att i stillhet älska med livet och att älska bara det.

Ju mer tid av mitt liv som går inser jag att livet är en kärleksresa. Ett kärleksäventyr på makro och mikronivå. Jag åker upp och ner i livshelikoptern. jag djupdyker ner på detaljnivå i: vilken krydda ska jag ha i den här grytan, till hur ska min karta, min timeline framåt se ut. Visionsfilmen om en framtid jag inte har en aning om. Älskar dessa filmer. Ändrar jag dem för ofta eller är det faktiskt så det ska vara. Mer agilitet i själva livet. våga ändra, våga gira, våga göra U-sväng.

Hela livet i sig går  kanske helt enkelt ut på att våga släppa taget och hänge sig i så många olika situationer som möjligt. I möten med mig själv, i möten med andra i möten med nya miljöer, inför saker jag tidigare aldrig mött. Att våga växla mellan makro och mikro.

För varje dag som går blir jag alltmer viss om att NU är exakt den rätta tiden för det som pockar och lockar på insidan. Jag kan inte skjuta upp det jag drömmer om och samtidigt tro att jag ska bli lycklig. Kanske ser jag inte den utstakade vägen än, men ett vet jag säkert jag kan landa med båda fötterna igen…min fruktan blir allt mindre, min längtan allt starkare.

Jag kan 

Jag vill 

Jag vågar.

Rätt tid är nu.

Tid att älska med livet och göra det jag vill av det och samtidigt älska det precis som det är just nu: Jag skriver nu, just nu-alltså lever jag. Ordfloden överrumplar mig.

Jag älskar livet och jag älskar med livet. Det är precis som det ska…